Begrepp inom psykoterapi
Psykoterapi handlar om att förstå och hantera tankar, känslor och relationer med hjälp av samtal och professionellt stöd. I terapin används många olika begrepp för att beskriva hur vi människor fungerar – både inom oss själva och tillsammans med andra. Ett sätt att förstå dessa processer är genom idén om ”Livet i människobyn”, ett uttryck som fångar hur vårt inre liv formas i samspel med andra människor.
Våra känslor kan ibland kännas som något vi både vill gömma oss i eller undvika. Vi kan känna det som att vi har för mycket känslor eller känner för lite. Känslor som lycka kan ge oss en trygg plats, medan negativa känslor som bitterhet också kan ge oss en form av skydd, även om det inte känns bra. Om vi är rädda för att vara nära andra, kan vi inom oss bygga murar som skapar distans för att skydda oss själva från att bli sårbara. Ludvig Igra uttrycker det såhär:
“Det kan låta förbryllande att sinnestillstånd kan projiceras och introjiceras, men sinnestillstånd kan under vissa förhållanden upplevas som ett konkret inre objekt att söka skydd i eller fly ifrån. det är möjligt att söka skydd i både positiva och negativa sinnestillstånd. För vissa människor kan till exempel upprymdhet upplevas som ett ljust och varmt rum som utestänger alla svårare känslor och inre konflikter……
…..I andra fall kan bitterhet och missnöje fylla samma funktion. Rädsla för intimitet, för beroende, lust och ömsesidighet kan leda till att en mur av förbehåll, missnöje och misstänksamhet byggs upp”
Ur Inre värld och inre objekt, Ludvig Igra, psykoanalytiker IPA
Ältande är när vi fastnar i att tänka på ett problem eller en situation utan att komma vidare. Att älta är något vi ofta gör när vi känner oro och ångest. Vi kan lätt förväxla ältandet med att ”tänka” på ett sätt som försöker lösa problem och känna kontroll. Det finns dock en skillnad, medan tänkande fokuserar på att hitta en lösning, hindrar ältandet just lösningen från att komma fram. Istället för att bearbeta och lösa problemet, håller ältandet oss fast i samma tankespår. Det blir ofta en frustrerande process där upplevelsen är att vi fastnar i en återvändsgränd. Ältandet kan lägga sig som en filt runt det verkliga problemet som hålls dolt. Ältandet blir då ett undvikande.
Ludvig Igra beskriver det såhär:
“En närmare undersökning visar snart att att det som ser ut att vara tankemöda i själva verket är en form av ändlöst inre ältande som lätt förväxlas med tänkande – om vi ser tänkande som en form av aktivitet som syftar till att finna en lösning på ett problem. Ältandets funktion är inte att finna en lösning utan att förhindra att en lösning kommer till stånd.”
Ur Inre värld och inre objekt, Ludvig Igra, psykoanalytiker IPA
Ett sätt att förstå narcissism är genom objektrelationsteorin, en teori som handlar om hur våra inre bilder av andra påverkar vårt sätt att relatera till omvärlden.
Narcissistiska objektrelationer innebär att en person undviker att bli beroende av andra, eftersom det skulle innebära att erkänna att den andra personen har ett värde och kan ge kärlek, vilket kan väcka avund. För att skydda sig skapas en idealiserad självbild och förnekelse av behovet av andra. Om någon kommer nära och beroende riskeras, förnekas dessa känslor och den andra personen ses som svag eller mindre värd för att bevara en känsla av överlägsenhet.
Majlis Winberg Salomonsson skriver om det såhär:
“Narcissistiska objektrelationer är försvar mot åtskillnad. På så sätt söker man undvika beroende av objektet, eftersom det skulle innebära kärlek till objektet och erkännande att objektet har ett värde, något som skulle stimulera avunden. Resultatet blir en idealiserad självbild, det vill säga om man kommer nära någon och riskerar att bli beroende, om man kommer i kontakt med längtan efter kärlek, inträder ett massivt förnekande och den andre upplevs som svar och ynklig.”
Ur Narcissism, Spafs skriftserie Nr 7,
Majlis Winberg Salomonsson Psykoanalytiker IPA
I vårt psykiska inre liv finns både medvetna och omedvetna skikt där många tankar och känslor pågår samtidigt, men bara vissa delar är medvetna eller uppmärksammade. Individen kan ses som både författare, regissör, skådespelare, publik och kritiker i sitt eget liv – vi skapar, styr, agerar, observerar och bedömer våra egna tankar och handlingar. Magnus Kihlbom förklarar det såhär:
“Fechner talade om “medvetandetröskel” och om olika “skådeplatser” i psyket, som t.ex drömmen. Poetisk är hans bild av förhållandet mellan medvetet och omedvetet: “Ovan vattenytan rörs isberget av vindarna, under vattenytan rörs dess stora massa av de osynliga strömmarna i havet”.
Begreppet “det omedvetna” hade en glanstid bland den bildade allmänheten i Europa under 1800-talets senare del. I sin mycket spridda “Philosophie des Unbewussten” beskrev Eduard von Hartman psyket som ett teaterhus med pågående dramer på alla scener, varav bara någon enda är belyst. Individen själv är på en gång författare, regissör, skådespelare, publik och kritiker.”
Ur Tio skäl att älska Fred. Det omedvetnas återkomst. Magnus Kihlbom
“I klassisk psykoanalys fanns en tendens att förklara ett bestämt patologiskt tillstånd utifrån en specifik dynamik. Depressiva tillstånd sågs till exempel som uttryck för aggression som är riktad mot det förlorade objektet riktas mot personen själv i form av självförebråelser och skuldkänslor (Freud 1017). Detta bygger på att det finns ett ett-till-ett-förhållande mellan symtombild och underliggande dynamik, och att depression alltid är uttryck för aggression som riktas inåt. Idag är en sådan förklaringsmodell alltför onyanserad. För det första anses aggression inte vara en faktor som förekommer i all depression. För det andra kan det röra sig om flera samverkande faktorer (Bleichmar, 1996; Gullestad, 2003). bakgrunden till den depressiva reaktionen måste belysas i förhållande till ett helt fält av dynamiska krafter, till exempel tidig separation eller objektförlust, identifikation med depressiva föräldrar och generell deprivation av kontakt och kärlek. Med en utvidgad motivationsteori kommer ordlösa behov och ordlös saknad att inkluderas i synen på depression: förluster kan äga rum före utvecklingen av specifika objektrepresentationer.”
Ur Undertexten – psykoanalytisk terapi i praktiken,
Björn Killingmo & Siri Erika Gullestad
Psykoterapeuens roll är att skapa en samtalsmiljö där patienten kan släppa sina försvar och börja umgås med sina tankar och känslor mer fritt och ärligt. Genom att bygga en relation av öppenhet och kontakt, både med analytikern och sig själv, kan patienten omvandla sitt lidande till ett psykologiskt arbete, vilket kan leda till personlig utveckling och inre förändring.
Johan Eriksson uttrycker det såhär:
”Att tillsammans med min patient försöka etablerar en samtalsmiljö inom vilken patienten kan tillåta sig att på ett mindre defensivt sätt börja umgås med allt större delar av sitt psykologiska liv;
att skapa en relation inom vilken patienten undan för undan våga släppa på sina försvar och därmed kan börja känna, tänka och tala på ett friare och mer uppriktigt och sanningsenligt sätt.
Psykoanalytikerns kliniska huvuduppgift handlar kort sagt om att försöka etablera en miljö inom vilken det blir möjligt för patienten att få kontakt – med analytikern och med sig själv.
Endast på så vis, genom kontakt, kan patientens lidande omvandlas till ett psykologiskt arbete och därmed, i förlängningen, personlig utveckling och inre reorganisation.”
Ur Psykoanalysens filosofi, Johan Eriksson, filosof, psykoanalytiker IPA
Som psykoterapeut kan man utifrån att arbete på institutioner med begränsade resurser känna sig pressad att säga att korttidsterapi är det bästa alternativet, eftersom det är det enda som erbjuds. Även om korttidsterapi kan vara effektivt i vissa fall, är det viktigt att inte bara acceptera det för att det är den tillgängliga lösningen. Genom att noggrant bedöma patientens behov kan terapeuten avgöra om korttidsterapi verkligen är rätt val eller om en längre behandling skulle vara mer hjälpsam. När längre kontakter inte är möjliga är det viktigt att försöka göra det arbete som är möjligt under den tid som finns och vara ärlig med patienten att en begränsad tid kan innebära en begränsad hjälp. Trots tidsbrist är det ytterst viktigt att ha i minnet att varje möte räknas.
Nancy McWilliams uttrycker sig såhär:
“Terapeuter som arbetar på institutioner där man av ekonomiska skäl endast kan erbjuda korttidsterapi kan frestas att tro, och säga till sina patienter; att korttidsterapi är bästa alternativet, Korttidsterapi kan visserligen ibland vara att föredra av terapeutiska skäl, men man måste alltid vara på sin vakt mor vår mänskliga benägenhet att göra en dygd av nödvändigheten. En omsorgsfullt genomförd bedömning av patienten ger terapeuten den information som krävs för att avgöra om en korttidsterapi verkligen kan vara till hjälp eller ej.”
Ur Psykoanalytisk diagnostik. Att förstå personlighetsstruktur, Nancy McWilliams
Patienter kan väcka olika teorier eller tankesätt hos psykoterapeuten beroende på deras unika beteenden och känslomässiga mönster. En teoretisk kunnig och kliniskt erfaren psykoterapeut kopplar patientens beteenden till olika teoretiska perspektiv. Nancy McWilliams uttrycker det såhär:
“Olika klienter tenderar att aktualisera olika teorier och modeller: En klient kan få terapeuten att associera till Kernbergs begrepp, en annan påminner om en fallbeskrivning i någon av Horneys böcker, en tredje har ett så till den grad klassiskt freudianskt omedvetet fantasiliv av terpaeuten måste fråga sig om patienten läst in sig på den klassiska driftteorin innan behandlingen började.”
Ur Psykoanalytisk diagnostik. Att förstå personlighetsstruktur, Nancy McWilliams
Det är viktigt att psykoterapeut inte påbörjar behandlingen innan den har en tillräcklig förståelse för vad som är patientens psykologiska mönster och personlighet. Detta kan skapa osäkerhet och ångest för psykoterapeuten, eftersom de inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. Patienten kan märka av den osäkerheten och då börja tvivla på psykoterapeutens förmåga, vilket skapar en negativ spiral. Detta kan leda till problem som egentligen inte är orsakade av patientens ursprungliga tillstånd, utan snarare av brister i psykoterapins genomförande.
Nancy McWilliams skriver såhär:
“En terapeut som känner sig tvingad att börja bedriva terapi innan hon eller han ännu har en tillräckligt stor preliminär förståelse för patientens psykologiska dynamik och personlighetsstruktur kommer att drabbas av onödig ångest, precis som en bilförare som visserligen har ett hum om vart hon eller han är på väg men saknar bilkarta. Detta känner patienten och kommer då att betvivla terapeutens kompetens, vilket i sin tur skapar en ond cirkel som kan ge upphov till flera olika i grunden iatrogena problem.”
Ur Psykoanalytisk diagnostik. Att förstå personlighetsstruktur, Nancy McWilliams
“Kontraktet är ömsesidigt och uttrycker att terapeut och patient är likvärdiga parter. Den som söker psykologisk hjälp kan visserligen känna sig behövande och barnsligt hjälplös, men att ingå ett avtal om behandling är likafullt en “vuxen” handling. De viktigaste kvaliteterna i terapeutens hållning när ramen skapas och avtalet ingås är respekt och saklighet. Respekten gäller patienten som en autonom och likvärdig avtalspartner. Den omfattar också den smärta och det lidande som har fört patienten till terapin. Sakligheten vittnar om att psykoanalytisk terapi är en professionell relation som har som mål att hjälpa patienten till ökad realism i livsupplevelsen. Terapin ger inga magiska lösningar.”
Ur Undertexten – psykoanalytisk terapi i praktiken,
Björn Killingmo & Siri Erika Gullestad