Skrattet – psykoterapins karneval

Fundamentalism oavsett politisk eller religiös grund, är till sin natur fri från reflektion och självdistans och har sitt ursprung i en mylla av svart-vita förhållningssätt till världen, där jag har rätt och du har fel, och ambivalensen och de gråa nyanserna saknas. I det tredje riket förbjöds i lag alla politiska skämt. Humorister från de tyska kabaréerna sattes i koncentrationsläger.

Humor är fiende till all fundamentalism därför att den spelar med tvetydigheter. Ett samhälles olika scener inom teater litteratur, konst och film uttrycker medborgares behov av att gyckla makten. Vi behöver, likt under karnevalen, framställa de styrande i en grotesk form, som löjliga små och ofarliga. Så kan vi omvandla vår frustration och aggression gentemot politiska beslut i en demokratisk form.

I sin bok ”Rabelais och skrattets historia” från 1965 beskriver Michael Bachtin  medeltidens skratt och karneval som ambivalent till sin natur. Makten skrattar inte åt sig själv. Det har den aldrig gjort. Det gör den inte nu och det gjorde den inte heller under medeltidens och renässansens tid. Men under den medeltida karnevalen gjordes feodalherren till fågelskrämma och prästen till narr. Festens skratt tillhörde alla, allt förlöjligades, allt kunde vändas upp och ner, skrattet var universellt. Människor lekte med det som ingav fruktan.

Skrattas det överhuvudtaget i terapirummet? Är schablonen sann, en bild av psykoterapeuten med rynkad panna som hummar förstående? Om vi skrattar med våra patienter betyder det då att de människor som söker oss inte tas på allvar? Tvärtom. Skratt är en allvarlig sak. Humor innehåller ett budskap om allvar. Med humorns hjälp kan man få ett annat perspektiv på sina svårigheter och sitt lidande och det behöver inte betyda att vi förenklar eller negligerar patientens svårigheter.

Vi människor har många skratt, avvärjande, cyniska och ironiska, hånfulla, skadeglada skratt. Men det finns ett skratt, ett gemensamt skratt, som är i lekens och kreativitetens tecken. Vi har arbetat länge som psykoterapeuter och känt att det fanns något kraftfullt i de ögonblick i terapirummet då vi skrattade tillsammans med vår patient. Ibland också som en vändpunkt i terapin.

Kanske många av våra patienter kommer till  psykodynamisk terapi för att de tillfälligt förlorat- eller aldrig hittat – förmågan att skratta, förmågan att leka och då också förmågan att skapa.

Vuxna, ungdomar och barn söker psykoterapi på grund av ångest och oro inför situationer i livet. Att inte duga, inte räcka till, inte vara lycklig nog, inte sova på nätterna, listan kan göras lång och är unik för varje människa som söker oss.