Innebörden av tid i psykoanalytisk psykoterapi

Bakgrund, syfte och metodologiska överväganden (av Gudrun Olsson)

För en utomstående kan den tid patient och psykoterapeut tillbringar tillsammans verka orimligt lång. Det krympta tidsperspektivet med betoning på effektivitet och snabba åtgärder idealiseras i vår samtid. Att berätta sin historia, omforma den och pröva den måste dock ta sin tid (Olsson, 2008). Syftet med en studie som gjorts vid Göteborgs Psykoterapiinstitut var att försöka fånga innebörden av tid i psykoanalytisk psykoterapi. Vad används tiden till såsom patienter upplever det och såsom vi förstår det utifrån vår psykoanalytiska tolkningsram?

I sann fenomenologisk anda började vi vårt undersökande i den vardagliga psykoterapeutiska livsvärlden. Livsvärlden är ett fenomenologiskt begrepp och omfattar den konkreta verklighet som vi möter genom vår levda erfarenhet. Vi lever dagligen i den och tar den för given. En annan utgångspunkt var den hermeneutiska tanken att all erfarenhet förutsätter en tolkningsram inom vilken den kan existera.

Fem patienter intervjuades (som gått i terapi 1, 1.5, 3, 5 respektive 7 år). Intervjuerna spelades in och transkriberades. Intervjuerna byggdes upp kring själva terapiberättelsen. Vilka föreställningar om terapi fanns? Hur upplevdes början av terapin, första sessionen, första mötet med terapeuten? Vad innebar terapins längd i sin helhet, sessionens längd? Hur upplevdes relationen till terapeuten och hur talade man om den? Hur uppfattades planerade och oplanerade uppehåll? Hur var det att avsluta sessioner, avsluta terapin? Hur talade man om avslutningen? Det var en uttalad strävan att genom hela intervjun framlocka exempel, konkreta situationer av positivt och negativt slag, inte allmänna beskrivningar. Grunden i den humanvetenskapliga, narrativa forskningstraditionen är att fullt ut erkänna exemplets makt i kunskapsbildningen.

Tre faser i analysen kan urskiljas, som har stora likheter med den fenomenlogisk-hermeneutiska metod för textanalys som Lindseth och Norberg (2004) har utvecklat, som i sin tur är inspirerad av Riceours tolkningsteori (1976). Vi kan kalla de tre faserna kontextualisering, dekontextualisering och rekontextualisering.

Kontextualisering gick till på följande sätt. Den s.k. närläsningen var ett associativt, tidskrävande läsande, som mynnade ut i en helhetsförståelse av terapiberättelsen och formulerades i en sammanfattande text. Vi behöll kontext och frågade oss: Vad innebar tiden för just denna patient? Vi kom att associera till eget terapiarbete och eget liv i syfte att lära känna vår för-förståelse i Gadamers anda. I fenomenologisk mening försökte vi göra oss naiva, dvs. att växla från den naturliga attityden av det för givet tagna (livsvärlden) till den fenomenologiska attityden, som innebär ett parentessättande av vår teori, vår erfarenhet, vår för-förståelse – så långt det nu är möjligt.

Dekontextualiseringen är en fas, då inte längre kontext, sammanhanget för varje intervjuperson behålls. Terapiberättelserna plockas sönder. Ricoeur (1976) talar om en strukturell analys, som spelar en förmedlande roll på väg mot tolkning. Detta är enligt min erfarenhet en kritisk fas, där man lätt kan börja räkna hur många gånger något nämns av hur många personer. För visso kan man få en viss vägledning i sin analys då man ser hur något upprepar sig, men det är lika viktigt med det som visar sig bara en enda gång. Rekontextualisering innebar att vi skapade ett nytt sammanhang åt våra teman. Parenteserna upphävdes, och med utgångspunkt i den strukturella analysen lät vi teorier, kritisk reflektion och patientröster leda oss fram mot en ny tolkad helhet, i vilken fem innebörder av tid kunde urskiljas: tiden det tar att komma in, att älta, att nå botten, att bli en i mängden och att komma loss.